QR-kod

STÖD NIX TO THE SIX

Bankgiro 5421-6270

Swish 1234 33 84 06 (eller scanna QR-koden här intill)

Månadsöverföringar (SEB) 5401 34 308 86

För den som har en hammare ser alla problem ut som spikar, sägs det lite elakt. För våra 349 i Riksdagen som är inkörda på fördelningspolitik ser varje ekonomiskt problem ut som att det alltid behövs mer identitetspolitik och hur den bedrivs kan sammanfattas i de fem sentenserna: Gör ingenting! Sätt dig på en stol! Vi tar hand om dig! Du får bidrag! Rösta på oss!

Finans- och fastighetskrisen i början av 1990-talet hanterades med fördelningspolitik med förödande resultat. En överbryggande bidragspolitik lånefinansierades och den nådde vägs ände när Sveriges kreditvärdighet tog slut i takt med en växande statsskuld. Medborgarna lämnades åt sitt öde. Ska samma misstag göras igen i denna kris? Ska folkhushållet bli ännu fattigare, ska Sverige ner på en ännu lägre nivå? Det handlar om nedåtgående spiraler.

(Om du vill ha en vägledd genomgång av texten och diagrammen, kan du titta på följande video:)

Det finns tre typer av kriser och de kan kallas för V, L och U. V betyder fort ner och omedelbart därefter fort upp, som ett V! Det är den typen av kris som partierna i Riksdagen satsar på för att få bra utfall i väljarsympati- och förtroendemätningarna kommande månader. Den uppfyller identitetspolitikens alla krav i sin iver att fylla igen den korta ekonomiska svackan med bidragspolitik. Kosta vad det kosta vill!

Glömt är att finans- och fastighetskrisen i början av 1990-talet var en L-kris. L betyder ett fall ner till en viss nivå och därefter sker en horisontell utveckling i sidled åt höger. Ett exempel på en sådan utveckling är den röda kurvan i diagrammet, som beskriver Sveriges utveckling under 1990-talet. Under de fem åren från 1993 till 1998 sitter Sveriges förvärvsfrekvens fast på nivån 72 procent, vilket var konsekvenserna av en extrem fördelningspolitik.

Diagram 1

I diagrammet presenteras förvärvsfrekvensen över en period av 63 år, dels en historisk period från 1985 till 2019 och en framtida period 2020 och till 2047. Förvärvsfrekvensen mäter invånarnas deltagande i arbetslivet för olika åldersintervall och här gäller det 16 - 64 år.

Utvecklingen är cyklisk. Cyklerna kan fångas upp och anpassas till varandra med hänsyn till konjunkturläget. De bildar en nedåtgående spiral, som beskriver en faktisk stagnation i svensk ekonomi. År 2014 kommer förvärvsfrekvensen in 4,5 procent lägre än 1985 vilket understryker att allt färre betalar välfärden i samhällskontraktet för varje varv som svensk ekonomi tar med det kortsiktiga beteendet som härskar i Riksdagen. Nu är det 4,5 procent färre i arbetskraften och 4,5 procent färre skattebetalare.

Både 1985 och 2014 inleds nya uppgångar, som hämtar sin näring i internationellt stigande konjunkturer men som missköts av felaktig ekonomisk politik, som överhettar läget och utlöser typiska finans- och fastighetskriser med mycket överbelånade och sårbara hushåll. Min bedömning sedan tre år har varit att tidpunkten, när alla ekonomiska obalanser och strukturella problem skulle skicka ner landet i en kris igen – som den i början av 1990-talet – skulle bli årsskiftet 2019 och 2020. I stället kommer en Coronapandemi som en ”svart svan”, som en trigger rakt in i den svenska högen av alla ansamlade och ignorerade problem.

Jag drog slutsatsen att nedgången skulle följa frågetecknen som härmade förloppet 29 år tidigare (röd kurva) och att 600 000 skattebetalare skulle kastas ut i öppen arbetslöshet och bli bidragstagare under en period av tre år igen. För 29 år sedan drabbades 500 000 under bara två år. Igen kan villa- och bostadsrättsägare få gå från sina fastigheter med lånen i behåll. Dessutom har det beviljats 2 miljoner uppehållstillstånd under dessa 29 år så folkhushållets försörjningsbörda blir mycket tyngre nu än tidigare.

Se mer om det i följande video om Sverige efter Coronapandemin (från 17 mars 2020): 

 

Jag fick snabbt rätta mig när professor Magnus Henrekson (DI) påpekade att läget nu skiljer sig från det 29 år tidigare genom att då var ekonomin i vår omvärld intakt och drog den svenska exportnäringen. Så är det inte nu. Idag finns inga internationella ekonomiska ”krockkuddar” – även den globala ekonomin är drabbad. Vi faller rakt ner och han menar att 600 000 skulle kunna bli arbetslösa redan inom 3 månader. Därför är den blå kurvan dragen, rakt ner från december 2019. 

Se mer om det i följande video om nödvändigheten av ekonomisk tillväxt (från 24 mars 2020) :

  

Var finns botten? Varför bara 600 000 arbetslösa? Varför inte 600 000 till i kvartal 3 och lika många igen i kvartal 4? Det reser frågan vad Sverige har framför sig? Det blir sannolikt igen en utveckling enligt L-krisen, som 29 år tidigare på någon nivå och förmodligen är den som antas i diagrammet ovan, strax över 66 procent, för optimistisk. Det blir en utveckling, i bästa fall, på horisontell nivå förutsatt att ekonomin i omvärlden återhämtar sig snabbt.

Hur slutar det? Sveriges successivt försämrade kreditvärdighet sätter vid någon tidpunkt stopp för den förda politiken och krisen blir akut. En saneringsperiod börjar efter att statsministern citerat de välkända orden ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Staten drar sig undan och medborgaren blir igen ensam i det civila samhället att lösa sina problem som för 29 år sedan. Sveriges ekonomi är förstörd och staten har att amortera ner en gigantisk statsskuld igen.

Mot denna bakgrund finns ett beslut som bör fattas omedelbart av Riksdagen och det är, att ”Inga permanenta uppehållstillstånd beviljas kommande tolv år”. Det torde vara nödvändigt för att motivera de viktiga nettoskattebetalarna att stanna i landet och samtidigt försäkra dem om att skatterna inte kommer att höjas. Redan vid nuvarande skattenivåer kan högproduktiva Svenssons konstatera att de får mer för skattepengarna i många andra välfärdsländer än i Sverige.

Framskrivningar av befolkningen visar att konsekvenserna vid fortsatt fri massinvandring i nuvarande takt blir att urbefolkning är i minoritet 2043 (markerat rött) och att en stor muslimsk folkgrupp växer till en majoritet cirka 2050. 

Diagram 2

I ett andra diagram finns den mest sannolika lösningen, som förmodligen en strategiutredning skulle komma fram till, om en sådan tillsattes av Riksdagen. Det är U-lösningen. Det blir en lite längre och utdragen svacka 2020 – 2022 och under den måste den extrema fördelningspolitiken avvecklas och den tidigare ekonomiska tillväxtpolitiken återinföras, som en gång i tiden byggde upp detta land till att 1970 anses vara ett av de rikaste i världen. Det sker då en snabb återhämtning genom egen försorg och förvärvsfrekvensen når en återställd nivå på 78 procent 2027 för att därefter fortsätta upp ytterligare. Med ekonomisk tillväxt som före 1970 kan Sverige bygga landet igen och återställa innehållet i samhällskontraktet.

Men detta kräver att ett antal institutioner i vår ekonomi reformeras samtidigt som den gamla skötsamhetens samhällsanda återinförs. Det blir svårare och tyngre på axlarna för politiker och tjänstemän när de igen måste känna ANSVARET att de förvaltar andras pengar och att detta ansvar också utkrävs.

För att sammanfatta: Tillsätt en strategigrupp nationalekonomer som får utreda vilken typ av kris det är V, L eller U. Tillsätt parallellt en operativ grupp som får ta fram avvägda åtgärder så statsskulden igen inte blir okontrollerbart stor i någon av de tre olika kristyperna. För det tredje: Besluta omedelbart att inga permanenta uppehållstillstånd ska beviljas de kommande tolv åren. Hur svårt kan det vara – att besluta om något förnuftigt – och berätta det för väljarna?