QR-kod

STÖD NIX TO THE SIX

Bankgiro 5421-6270

Swish 1234 33 84 06 (eller scanna QR-koden här intill)

Månadsöverföringar (SEB) 5401 34 308 86

Det sägs att statsministern är osynlig. Han hålls undan från journalister. Han finns i Coronakrisens skugga och det bestående intrycket från hans senaste framträdanden är en svensk flagga på kavajuppslaget. Partiet har i opinionsundersökningarna växt till över 30 procent. Att växa över 5 procent på bara några månader är rekord i Sverige – speciellt med taktiken att inte finnas till. Påminner om att statsministern heter Stefan Löfven.

Det är naturligtvis en positionering inför något som ska komma. Ansvarsutkrävandet för Coronakrisen. Nu excellerar media i jämförelser med andra länder med listor på vad som sagts vid olika tider, vad som gjorts och hur det blev – och det ser inte bra ut. Vem är formellt ansvarig? Alltså, statsrättsligt sett ansvarig? Jo, den högst frånvarande ansvarige. Näst högst är socialminister Lena Hallengren. Hon är bonden framför kungen på brädet. Så är det nu i spelöppningen.

Fantasin inom S är begränsad. De gör en Begler med Tegnell, och så är förtroendet återupprättat! Kommer ni ihåg Ann-Marie Begler, Försäkringskassans tidigare generaldirektör? Det var månaderna före valet 2018 och det var full fart på utvecklingsarbetet på Försäkringskassan under Beglers ledning. Men i tidningarna skrevs det om ökade sjuktal. Det kostade S-röster.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll placerade Begler på den omtalade ”elefantkyrkogården” i statsrådsberedningen, som är en välbetald tjänst utan uppgifter. Men pressen anade ugglor i mossen och började gräva. Strandhäll hävdade att de var överens. Begler hade erbjudits nytt jobb som myndighetschef på Pensionsmyndigheten men Begler ville inte sluta sin tjänst som generaldirektör på Försäkringskassan. Ord stod mot ord.

Strandells första försvarslinje var att Regeringen inte var nöjd med Beglers arbetsinsatser främst beträffande sjuktalen. Men Strandhälls position eroderade då journalisterna krävde ut anteckningarna från sammanträdena mellan Strandell och Begler. I rättsstaten Sverige krävs att vissa formalia uppfylls för legalitetens skull och det visade sig att Strandhäll ljög. Det framgick i stället att regeringen var nöjd med Begler.

Strandells nästa försvarslinje var att hon framfört missnöje under flera möten tidigare med Begler, men det fanns inte protokollfört. Redan på 1600-talet beslutades om myndigheternas oberoende och allt sedan dess har relationen mellan statsråd och myndighetschefer mejslats ut. Ministerstyre får inte förekomma i Sverige. Det existerar inget informellt och om det finns, så finns det inte rättsstatligt. Det var ett arv från rikskansler Axel Oxenstierna.

Myndighetschefer får avskedas av regeringen enligt lag om det finns ”synnerliga skäl” (33 § LOA) och av några anledningar till som inte gäller här. Begler flyttades omedelbart. Det påpekas i lag att avsked inte får ske av politiska skäl. Tjänstemännen i KU (Konstitutionsutskottet) putsade skorna, pressade sina kjolar och strök sina slipsar.

Inte bara en KU-anmälan kom utan också ett misstroendevotum. Naturligtvis gick inte det senare igenom i riksdagen. Ännu höll rättsstatens principer som även gäller statsråd. Dock, för S blev den kortsiktiga segern en mer långsiktig pina. För nu började krishanteringen för S. I sådana lägen ställer S partiintresset övar allt annat, även om det gäller riksintresset och hänsynen till rättsstatens principer. Det skrev redan Wilhelm Moberg och Astrid Lindgren om på sin tid. S är ett maktparti.

Moderaterna hade dragit Strandhäll inför KU, som alla vet är en politisk församling som i Sverige ersätter en konstitutions- eller författningsdomstol med speciellt kompetent utvalda och livstidsutsedda jurister. Det är i Sverige ett avsteg från konstitutionalismen och ett val av den marxist-leninistiska modellen där politiker ska bedöma politiker och inte jurister med lagen i ryggen. Alltså, statsministern (politbyråns ordförande i kommunistisk terminologi) ska ha full kontroll. Det stod ganska snart klart att denna gång saknades denna kontroll.

Det var en seger för principen om transparens i en rättsstat. Varenda medlem i KU hade allas ögon på sig. Strandhälls chanser i KU bedömdes som obefintliga. Alltså, fick det bli politiskt skådespel. Strandhäll gick först med ”törnekrona” på huvudet i golgatavandringarna som följde och därefter statsministern och övriga statsråd med bekymrade veck i pannan över vad Moderaterna hade hittat på.

Strandhäll upprepade envist i KU att Beglers förflyttning skett i samråd. Det dementerades inte bara av Begler utan även av anställda på Försäkringskassan. Det fanns inget annat för KU att göra än att besluta att kritiken mot en fortfarande ogenerat ljugande Strandhäll var korrekt. Hon fälldes.

Naturligtvis bagatelliserade S kritiken från KU som inte särskilt allvarlig. Samtidigt som den nya generaldirektören på Försäkringskassan, Maria Hemström Hemmingsson, försökte kontrollera vilken information som medarbetarna på Försäkringskassan lämnade ut till media.

Vad minns allmänheten av den affären idag? Tillräckligt mycket för att den inte ska kunna vara en blåkopia för ett efterspel med Tegnell? Tveksamt, för svagheten är att den svenska allmänheten, till skillnad från befolkningarna i andra demokratier inte kan reglerna för politiken. Det lär man sig inte i skolan och det sker inte förändringar av Regeringsformen genom folkomröstningar. Allt sker i skymundan i politiken.

Det är ingen som går och sätter sig i publiken på en fotbollsmatch utan att kunna offside-regeln. I Sverige förstår få i den politiska publiken när det är offside i politiken. Men det ska heller inte folket veta i ett land där författningen i sina former är marxist-leninistisk och att det är maskerat genom den konstitutionella demokratins begrepp. Här kallas Politbyrån för Regering och Folkkongressen för Riksdag.

Hans Jensevik

Ordförande i Nix to the Six

 

Den ideella föreningen Nix to the Six har en öppen Facebook-grupp.