QR-kod

STÖD NIX TO THE SIX

Bankgiro 5421-6270

Swish 1234 33 84 06 (eller scanna QR-koden här intill)

Månadsöverföringar (SEB) 5401 34 308 86

För tio år sedan skrev Björn Olsen, överläkare och professor i infektionssjukdomar, en bok med titeln ”Pandemi – myterna, fakta, hoten”. (Boken finns i nyutgåva.) Han menade att en pandemi orsakad av ett nytt virus skulle komma att drabba världen. Frågan var bara när. Påståendet var ingen nyhet. Hela den berörda forskarvärlden hade samma uppfattning. En pandemi skulle komma. Till och från läste även vi i allmänheten artiklar om ett kommande skräckscenario.

De svenska ”expertmyndigheterna” kände till samma sak såvida de inte helt enkelt blundade eller sov. Eller inte var intresserade. Det fanns alla skäl i världen att förbereda landet för vad som skulle komma. Inte vad som riskerade att komma utan vad som faktiskt skulle komma.

Det lassas in miljarder i alla delar av våra expertmyndigheter. I Folkhälsomyndigheten, i Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB (vart tog den myndighetens roll vägen i ansvarsdiskussionen?) och genom den skruvade förvaltningsmodell, som lagt ett otydligt och fördelat ansvar på kommunerna och Regionerna.

Det fanns tillräcklig kunskap, resurser och varningar för att Regeringen, som litar på sina expertmyndigheter, skulle ha förberett en strategi, som kunde tas fram ur skrivbordslådan så snart tecknen på en pandemi dök upp. Och naturligtvis fanns alla skäl i världen att se till att det fanns beredskapslager av nödvändig utrustning.

Med en rimlig riskbedömning och framförhållning hade inte Anders Tegnell i det inledande skedet av smittspridning i Sverige behövt offentligt deklarera att det som nu hände inte var så farligt och knappast skulle drabba Sverige. Kunskapen fanns i forskarsamhället även för att läsa av de allra tidigaste signalerna på en ny pandemi och reagera därefter. De svenska myndigheterna hade eller borde ha haft kunskap nog att direkt läsa av vad som rapporterades från Kina och då också kunna aktivera ett sedan tidigare förberett åtgärdsprogram.

Nu hände dock något som vi vanliga svenskar inte hade en aning om hur det gick till. Man valde en s.k. strategi. Att välja en strategi för att bekämpa en annalkande global pandemi är en regerings sak. Det måste ha varit regeringen som beslutade om den strategi, som sedan har fått gälla under våren 2020.

Av det vi har kunnat se och höra har strategin hade två huvuddelar. Att tillhålla invånarna i Sverige att hålla två meters lucka och att stanna hemma om de är sjuka m.m. är ingen strategi. Det är medel för att stödja strategin.

Det två huvuddelarna var dels att söka skydda de äldre och sköra i samhället, dels att hålla nere antalet smittade som behövde sjukhusvård så pass att sjukvården klarade av den möjliga anstormningen.

Att skydda de äldre och sköra misslyckades totalt. Det erkänner man till och med från både regeringshåll och från ansvarig myndighet. Men vad gjorde man egentligen för att försöka få den delen av strategin att lyckas? Sent omsider infördes besöksförbud. Och man visste mycket väl att äldrevården föll på kommunernas ansvar och att det där inte fanns läkare. Man kände till bemanningsproblemen. De hade varit akuta under många år. Man kände till att det fanns många privata aktörer inom äldrevården (ingen kritik mot dem). Och vad gjorde FHM för att klara av strategin rörande de äldre i riskgrupperna förutom besöksförbudet? En äldrevård som stod utan utrustning, underbemannad med många vikarier utan adekvat utbildning och t.o.m. med språkproblem. Och med läkare mestadels endast närvarande på telefon. Man gjorde ingenting synbart av den fina strategin med en katastrof som följd. Att FHM sent började beställa skyddsutrustning kan de knappast få beröm för. Till vad nytta beslutade då regeringen om denna strategi?

Den andra tydliga strategin gällde att försöka hålla nere antalet som behövde sjukhusvård och se till att sjukvården klarade sin uppgift. Här vill man berömma sig av att man har lyckats. Man säger att sjukvården har klarat av behovet av sjukhusvård. Men det är ju inte sant. Var och en som följde rapporterna från akutsjukhusen i bl.a. Stockholm innan pandemin bröt ut, var rimligen redan då förfärade av att vården gick på knäna under tidvis kaotiska förhållanden. Hur kunde nu samma sjukhus klara av trycket från pandemin? Mycket gjordes naturligtvis. Man öppnade upp nya avdelningar. Man beställde nya respiratorer. Man flyttade om patienter i landet. Man omorganiserade personalen och framför allt – man lutade sig mot en heroiskt uppoffrande personal. Gott så. Men detta har inte räckt.

För att klara av att ta emot Covid-19 patienter på de mest belastade sjukhusen har det varit nödvändigt att prioritera. Ett finare ord för att låta annan sjukvård stryka på foten. Vårdköerna har växt. Cancerpatienter och andra har inte fått planerade operationer. Sjukhusvården har på sina håll byggt upp ett riktigt ruggigt lager av vårdbehövande, som finns i köer, som man inte vet när och hur man ska kunna beta av. Framgång med strategin har krävt offer, kanske till och med i människoliv. Detta tycker jag inte kan kallas att lyckas. Man har klarat av Covid-19 patienterna men offrat andra. Vem kan slå sig för bröstet och kalla detta en framgång?

Och hur används officiell statistik för att mäta framgång?

Följande gäller beträffande totalt antal rapporterade dödsfall per den 30 maj (inom parentes) och motsvarande uppgifter per den 26 juni:

Norge            (236)               249 + 13

Finland          (314)               327 + 13

Danmark       (568)               603 + 35

Sverige         (4 350)         5 230 + 880

 

Någon från regeringen borde rimligtvis förklara för svenska folket hur man mot bakgrund av dessa dödstal kan tala om en framgångsrik svensk strategi.

De flesta vet också hur vi ligger till relativt andra europeiska länder. Och WHO som nu rätt har tolkat svenska data,  placerar fortfarande Sverige på listan över högriskländer.               

Regeringen har ansvaret för den strategi, som man inledningsvis beslutade och envist har hållit sig fast vid. Först nu i juni kan man börja ana att regeringen börjar justera strategin och införa testningar och smittspårningar, dvs sådana åtgärder som har varit så framgångsrikt hos våra nordiska grannar och andra.

 

Tom Placht, medlem i Nix to the Six.