QR-kod

STÖD NIX TO THE SIX

Bankgiro 5421-6270

Swish 1234 33 84 06 (eller scanna QR-koden)

Månadsöverföringar (SEB) 5401 34 308 86

Mikro- och månadsdonationer med MediaLinq

Det här är den första artikeln i en serie i tre delar om hur man utnyttjar vår empati och gör “godhet” till en religion, från början för kommersiella syften men också allt mer för politiska syften. Den här första delen handlar till största delen om en vetenskaplig syn på empati/moral och att empatin har sina begränsningar. I den andra delen utvecklas tankegångarna om hur man får oss att känna oss “goda” och hur den svenska “godheten” har blivit en religion som kan jämföras med Katolska kyrkans avlatsbrev om hur man köper sig en plats i himlen. I den tredje delen återvänder vi till vetenskapen om empati och utvecklar att det mesta som vi ska tycka och känna har tvingats på oss ovanifrån. Vidare handlar det också om politiker som försöker tillskansa sig mer makt och några tankar om vad du bör göra för att vi ska komma ut ur det här.

Vi bör ha följande i åtanke:

Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra kännande individers känslor. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå en annan person utifrån personens egen uppfattning om sig själv, vare sig man håller med eller inte. Empati är dock ett komplext fenomen som saknar en enkel definition.1

Sympati är en känslomässig samhörighet med en annan person.2

Liberalismens tanke om en global värld utan nationalstater är dömd att misslyckas eftersom vi som människor har våra begränsningar. I stället orsakar strävan efter en global värld större fattigdom och hemlöshet bland våra egna. Vår förmåga att känna empati räcker helt enkelt inte till för alla.

Jag läste för några år sen en essä av Adam Waytz3 om det här ämnet. Texten fastnade i bakhuvudet så jag laddade ner den, och det här är mina egna funderingar utifrån den. För det kan vara så att det som vi upplever som vår egen godhet driver oss i fördärvet och förstör nationalstaterna och det som kommer att resa sig ur askan är ett kalifat- och storföretagsvälde.

Pixabay 1

Foto: Pixabay

Den liberala tanken om en global värld utan nationalstater där vi känner empati för alla är dömd att misslyckas. Idén om empati för alla ignorerar gränserna för mänsklig psykologi. Människors empati och moral har psykologiska begränsningar. Ju mer vi omfamnar och känner empati för “dem” desto mer minskar kärleken för “oss”. Det får till följd att ju mer empatiska vi är i att omfamna flyktingar från andra länder, desto mer glömmer vi bort våra egna fattiga, vilket syns i den ökande hemlösheten och att vi har så många fattigpensionärer. Blind empatisk liberalism får oss att glömma de fattiga och de som lider i vårt eget samhälle, i vår egen stam.

Det kan se ut som om världen blir alltmer empatisk. Donationer till välgörenhet ökar, många känner empati för människor som lider i geografiskt avlägsna länder, vilket allt som oftast uppmärksammas i traditionella medier och i sociala medier på Internet. Men våld och lidande, sett på en historiskt global tidsskala, är avtagande.

Det stora moderna humanitära projektet med att utvidga omfattningen av vår empati till att omfatta hela mänskligheten ser ut att fungera på ytan. Vår innegrupp (de vi väljer att inkludera i vår inre krets och att lägga vår energi på) växer och vår utegrupp (alla andra) krymper. Men det finns ordentliga revor i den här perfekta bilden: Vår instinktiva tendens att kategorisera världen i “Vi” och “Dom” är svår att övervinna. Det ligger i vår natur att gynna och hjälpa medlemmar i innegruppen som vänner, familj och andra medborgare, och att negligera eller till och med straffa medlemmar i utegruppen. Även när vissa moraliska cirklar expanderar, förblir andra envist fixerade, eller att de till och med minskar: Tänk bara på den politiska polariseringen, sunniter och shiiter, Djurgårdare och Hammarbyare.

Slutpunkten för det liberala humanitära projektet, någon slags universell empati, skulle innebära att det inte finns någon gräns mellan innegrupp och utegrupp. För att nå det målet måste vi bekämpa våra instinkter. Det är möjligt, till viss del. Forskning bekräftar att människor kan stärka sina moraliska muskler och göra klyftan mellan innegrupp och utegrupp suddig. Till exempel att öva meditation kan öka empatin, det kan förbättra människors förmåga att avkoda känslor från andra människors ansiktsuttryck4 och göra dem mer benägna att erbjuda en stol5 till någon med kryckor. Att helt enkelt öka människors tro på empatins formbarhet ökar empatin som de uttrycker mot ideologiskt och utseendemässigt olikartade andra.6 Och när allt annat misslyckas reagerar människor på ekonomisk vinning. Det har visat sig att införandet av ekonomiska förmåner för korrekt perspektivtagande ökade demokraternas och republikanernas förmåga att förstå varandra och tro att gemensamma politiska lösningar var möjliga.7

Men det kan användas tvärs om också. Ekonomiska fördelar är något som utgör en stor del av det som kallas för den “Svenska modellen”. Den här modellen har alltmer kommit att användas för att skapa lydnad och likriktning i Sverige, vilket man kallar “Solidaritet”. Man ger helt enkelt bidrag och om den “tysta” överenskommelse som finns bryts, minskar nästa års bidrag och man rättar in sig i ledet. Många organisationer har med de här pengarna byggt upp kanslier och har anställt sig själva och de skulle förlora sitt uppehälle om de förlorade bidragen. Så de rättar in sig i leden, lyder och gör som de tror att de blir tillsagda.

"Det betyder att om vi i princip eliminerar hat till utegruppen helt, undergräver vi också kärleken till den egna gruppen. Empati är ett nollsummespel."

Empati är ett nollsummespel

Men de här övningarna kan bara ta oss en bit på vägen. Faktum är att det finns en fruktansvärd ironi i antagandet att vi någonsin kan överskrida våra lokala tendenser helt. Samhällsvetare har funnit att kärlek till den egna innegruppen och hat till grupper utanför härrör från samma neurobiologiska bas, samma del i hjärnan och att de ömsesidigt förstärks och utvecklas i samklang. Det eftersom lojalitet till den egna gruppen har gett överlevnadsfördelar genom att man tillsammans hjälpts åt att bekämpa en hotfull utegrupp. Det betyder att om vi i princip eliminerar hat till utegruppen helt, undergräver vi också kärleken till den egna gruppen. Empati är ett nollsummespel.

"Absolut universalism, där vi känner medkänsla för varje individ på jorden, är psykologiskt omöjligt."

Absolut universalism, där vi känner medkänsla för varje individ på jorden, är psykologiskt omöjligt. Att ignorera det här faktumet kostar mycket: Vi blir förlamade av de ouppnåeliga krav som vi ställer på oss själva. Vi kan se det här i vårt offentliga samtal idag. Diskussioner om empati varierar mellan att oroa sig för att människor inte känner tillräckligt mycket empati och att oroa sig för att de känner för mycket empati för fel människor. Den här kritiken kommer både från tron att vi har en oändlig förmåga att känna empati, och att det är vårt fel om vi misslyckas med att använda den.

2006 talade dåvarande senatorn Barack Obama vid Northwestern University i USA och beklagade sig över att USA hade ett “empatiunderskott”. Han uppmanade också folk “att se världen genom de som är annorlunda beskaffade än oss”. Det fanns flera studier stödde Obamas oro: Människor på 2000-talet uppvisade mindre empati8 och mer narcissism9 än under tidigare årtionden.

Men sen svängde pendeln tillbaka. Människor bryr sig, tidningsredaktörer och kommentatorer på sociala medier visade vägen. Men de bryr sig inkonsekvent: Man tycker synd om IS-kvinnorna i stället för att sörja över offren för deras terroristattacker; man bryr sig mer om människor i Afghanistan i stället för att hjälpa fattiga och hemlösa här hemma; man sörjde lejonet Cecils död i Zimbabwe medan man hade utsikt över Boko Harams otaliga mordoffer. Det finns mycket värre tragedier än de som attraherar mest offentlig empati.

Vi har bara en begränsad mängd med empati

"Sanningen är att, precis som även den mest beslutsamme idrottaren inte kan övervinna människokroppens gränser, kan inte vi heller överskrida gränserna för våra moraliska förmågor."

Nästan alla försök att uppmärksamma någon hemsk händelse i världen framkallar de här klagomålen, som om felallokerad empati än mer följsam än själva den hemska händelsen. Om vi inser att vi har en begränsad mängd med empati, till att börja med, skulle det hjälpa till att bota en del av bitterheten och att vi gisslar oss själva i de här diskussionerna. Sanningen är att, precis som även den mest beslutsamma idrottaren inte kan övervinna människokroppens gränser, kan vi heller inte överskrida gränserna för våra moraliska förmågor. Vi måste börja med en realistisk bedömning av vad dessa gränser är och sedan konstruera ett vetenskapligt sätt att välja vilka värden som är viktigast för oss.

Vi kan och vi åsidosätter våra moraliska instinkter genom att använda vår mer logiska och betänksamma tankeförmågat, så motståndet innegrupp versus utegrupp är inte absolut. Men vi har begränsade kognitiva resurser, som snabbt tar slut. Till exempel: Att hålla ett niosiffrigt lösenord i minnet utan att skriva ner det kräver arbetsminne och det kan försämra vår förmåga att komma ihåg annan information, till exempel ett telefonnummer. Liknande begränsningar orsakar vad som kallas för beslutströtthet: Att överväga en första serie beslut kan hämma eftertänksamhet i senare beslut, vilket har observerats hos domare när de beslutar om de ska bevilja fångar villkorlig frigivning tidigare eller senare på dagen.10

På samma sätt kräver full medkänsla hämmande kontroll (regleringen av våra egna känslor för att skilja dem från en annan persons känslor), självreflektion, externt fokuserad uppmärksamhet och erkännande av en annan persons lidande. Även dessa förmågor kan tröttna.

Moralitet kan inte finnas överallt på en gång – vi människor har problem med att visa lika medkänsla till fattiga i andra länder och till hemlösa i vårt eget land. Vår förmåga att känna och agera prosocialt (en repertoar av beteenden av social och positiv natur) gentemot en annan person är begränsad. Och en moralisk princip kan begränsa en annan. Även politiska liberaler som uppskattar globalism backar när de distraheras från ett riktat fokus på socialt missgynnade grupper. Empati drar vår uppmärksamhet mot särskilda mål, och oavsett om det målet representerar underprivilegierade, blodssläktingar, flyktingar från ett avlägset land eller spelare i ett idrottslag, skymmer dessa mål vår uppmärksamhet från andra som också förtjänar vår empati.

"Det betyder att vi måste överge en idealiserad kulturell känslighet som ger alla moraliska värderingar lika stor betydelse."

Det betyder att vi måste överge en idealiserad kulturell känslighet som ger alla moraliska värderingar lika stor betydelse. Vi måste överge påtvingade begrepp som “värdegrund” och “allas lika värde” och istället fokusera våra begränsade moraliska resurser på några få värderingar och göra hårda val om vilka värderingar som är viktigare än andra. Tillsammans måste vi besluta att dessa handlingar påverkar mänsklig lycka mer än dessa handlingar, och därför måste den första uppsättningen anses mer moralisk än den andra uppsättningen.

Allan Motström, krönikör hos Nix to the Six


Referenser, del 1

1. Waytz, Adam, No, You Can’t Feel Sorry for Everyone (https://nautil.us/issue/35/boundaries/no-you-cant-feel-sorry-for-everyone). Adam Waytz är socialpsykolog och professor vid Northwestern Universitys Kellogg School of Management. Han studerar humanisering, avhumanisering och de moraliska konsekvenserna av dessa processer.

2. Mascaro, J.S., Rilling, J.K., Tenzin Negi, L., & Raison, C.L. Compassion meditation enhances empathic accuracy and related neural activity. Social Cognitive and Affective Neuroscience 8, 48-55 (2013).

3. Condon, P., Desbordes, G., Miller, W.B., & DeSteno, D. Meditation Increases Compassionate Responses to Suffering. Psychological Science 24, 2125-2127 (2013).

4. Schumann, K., Zaki, J., & Dweck, C.S. Addressing the empathy deficit: Beliefs about the malleability of empathy predict effortful responses when empathy is challenging. Journal of Personality and Social Psychology 107, 475-493 (2014).

5. Waytz, A., Young, L.L., & Ginges, J. Motive attribution asymmetry for love vs. hate drives intractable conflict. Proceedings of the National Academy of Sciences 111, 15687-15692 (2014).

6. Konrath, S.H., O’Brien, E.H., & Hsing, C. Changes in dispositional empathy in American college students over time: A meta-analysis. Personality and Social Psychology Review 15, 180-198 (2011).

7. Twenge, J.M. & Campbell, W.K. The Narcissism Epidemic: Living in the Age of Entitlement Atria Books, New York, NY (2010).

8. Danziger, S., Levav, J., & Avnaim-Pesso, L. Extraneous factors in judicial decisions. Proceedings of the National Academy of Sciences 108, 6889-6892 (2010).


Den ideella föreningen Nix to the Six har en öppen Facebookgrupp och videor på Youtube. Här finns mer information om den partiportal som håller på att byggas, dvs VRM-systemet



Det som publiceras på webbplatsen Nix-to-the-Six.se omfattas av grundlagsskydd. Notera att kommentarsfältet inte omfattas av det skyddet. Det innebär att du som kommenterar är helt och fullt ansvarig för det du skriver – allt för ett trevligt, sakligt och allsidigt åsiktsutbyte.

Skriv din kommentar ...
Avbryt
Du är gäst ( Registrera dig? )
eller kommentera som gäst
Läser in kommentar ... Kommentaren uppdateras efter 00:00.
  • Den här kommmentarenb är inte publicerad.
    Outi · 28 dagar sedan
    Tack Allan Motström för en tänkvärd text. Själv har jag nu beslutat mig för att droppa ordet v.........d helt. Jag har också sedan ett antal år tillbaka slutat att ge bidrag till välgörenhetsorganisationer. Har fått frågan varför jag inte vill ge så att fattiga barn får mat. Mitt svar är att när ledande personer för organisationen har halverat sina löner kan jag börja ge. Väntar med spänning på nästa text